Promemorian Delegering i tingsrätt

Beslutsdatum: 2002-01-25
Diarienummer: 3986-2001

Chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh

Ju 2001/6345

Med anledning av att Riksdagens ombudsmän beretts tillfälle att lämna synpunkter på förslagen och innehållet i rubricerade promemoria får jag anföra följande.

I promemorian föreslås bl.a. att lagmannen skall ges möjlighet att själv fördela arbetsuppgifter inom tingsrätten genom att delegera vissa göromål till berednings- jurister, tingsnotarier samt domstolssekreterare. Vidare föreslås en utvidgning av antalet delegeringsbara tingsrättsgöromål.

Som återges i promemorian (s. 19) betonade regeringen i mars år 2000 i en skrivelse till riksdagen vikten av att den dömande verksamheten så långt möjligt utförs av ordinarie domare och att de ordinarie domarna i huvudsak svarar för arbetet med att leda muntliga förberedelser i tvistemål.

En grundläggande målsättning i en rättsstat måste vara att domstolarnas rättsskipning håller en hög kvalitet. I likhet med regeringen anser jag därför att den dömande verksamheten i första instans skall handhas av ordinarie domare. Ett visst avsteg från denna princip är dock ofrånkomlig såtillvida att yngre jurister under utbildning måste ges tillfälle att i utbildningssyfte självständigt handlägga och avgöra mål och ärenden.

Tanken med att anställa beredningsjurister inom domstolsväsendet var att renodla domarrollen på så sätt att domarna avlastas vissa beredningsgöromål. Enligt förordningen (1987:139) om försöksverksamhet med förändrad beredningsorganisation vid tingsrätterna får lagmannen förordna en beredningsjurist att på eget ansvar vidta åtgärder för beredningen av mål eller ärenden.

Promemorieförfattaren föreslår nu bl.a. att beredningsjurister och tingsnotarier skall kunna förordnas att på eget ansvar handlägga och till och med avgöra dispositiva tvistemål och domstolsärenden i princip utan några formella begränsningar med avseende på sakens beskaffenhet. Några egentliga skäl till varför vissa domargöromål skall kunna överföras till personer med ingen eller ringa erfarenhet av dömande verksamhet har inte redovisats i promemorian.

Om förslaget genomförs innebär detta att en del av tingsrätternas rättsskipande verksamhet kan komma att handhas av orutinerade jurister utan någon form av domarutbildning. Det ligger i sakens natur att risken för felaktiga avgöranden är större i sådana fall än när en ordinarie domare handlägger målet eller ärendet. Den föreslagna ordningen kan på intet sätt sägas gagna allmänhetens intressen av en korrekt rättstillämpning.

Till det nyss sagda kommer att det torde bli i stort sett omöjligt att utkräva straff- ansvar av en beredningsjurist eller en tingsnotarie som vid myndighetsutövning åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Vid prövningen av om straffbart tjänstefel föreligger i ett visst fall måste hänsyn tas till den felandes kunskaper och erfarenheter. Det finns därför skäl att anta att ett fel som är av den arten att det skulle föranleda ansvar för tjänstefel för en ordinarie eller icke-ordinarie domare, skulle komma att bedömas som ett ringa brott och därigenom vara straffritt om det begås av en beredningsjurist eller en tingsnotarie.

Förslaget måste också ses i ljuset av de nyligen framlagda förslagen (Ds 2001:36) om ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätten för tvistemål och domstols-ärenden. Jag anförde i mitt remissvar över promemorieförslagen bl.a. att en sådan förändring av balansen mellan första och andra instans som föreslogs i promemorian kräver att det samlade domstolsförfarandet utformas på sådant sätt att det även fortsättningsvis kan accepteras inte bara av dem som yrkesmässigt agerar inom rättsväsendet utan också och främst av den breda allmänheten. Jag anförde vidare att det var angeläget att tingsrätterna förstärks resurs- och kvalitetsmässigt på sådant sätt att de får tillräckligt med tid för att utarbeta domar av den kvalitet som krävs för att syftet med den föreslagna reformen skall uppnås.

Det nu framlagda förslaget om utvidgad behörighet för beredningsjurister och tingsnotarier går således stick i stäv mot dessa krav.

Promemorieförfattaren föreslår vidare att behörigheten för personal som inte är juristutbildad skall utvidgas i tre hänseenden i förhållande till vad som nu gäller. Jag har i princip inte något att erinra mot att registreringsuppgifter som endast förutsätter en formaliakontroll anförtros domstolssekreterare. När det däremot är fråga om normtillämpning såsom beträffande förordnanden om vårdnad om barn, barns boende och umgänge bör sådan prövning göras av jurister.

En aspekt som inte behandlats i promemorian är frågan om ansvarsfördelningen mellan rotelinnehavare och den till vilken handläggningen av visst mål delegerats, exempelvis när fråga uppkommer om långsam handläggning av ett mål eller ärende. Nuvarande 15 § tingsrättsinstruktionen föreskriver att rotelinnehavaren ansvarar för handläggningen av de mål och ärenden som har tilldelats roteln. Bestämmelsen föreslås överförd till den nya tingsrättsinstruktionen (4 kap. 1 §). Det framgår således inte om man tänkt sig att rotelinnehavaren eller möjligtvis lagmannen skall ha ett övergripande ansvar för målets handläggning även efter delegation.

Den som förordnats att självständigt handlägga och avgöra ett visst mål eller ärende har att själv vidta de åtgärder som befinns påkallade. Varken lagmannen eller rotelinnehavare kan efter delegation ge bindande direktiv beträffande målets eller ärendets fortsatta handläggning eller avgörande (jfr 11 kap. 2 § regeringsformen). Det är enligt min mening erforderligt att frågan om ansvarsfördelningen klaras ut innan man ens överväger en handläggningsordning på det sätt som föreslås i promemorian.

En ordning som innebär att det inte görs några formella begränsningar av lagmännens möjligheter att delegera domargöromål till andra jurister än ordinarie eller icke-ordinarie domare ökar de faror för rättssäkerheten som jag har nämnt i det föregående. Det finns en risk att vissa lagmän blir så generösa i sina förordnanden att en stor del av den dömande verksamheten kommer att handhas av berednings- jurister och tingsnotarier, medan däremot andra lagmän är mera restriktiva med att utfärda förordnanden. Mål av ungefär likartat slag kan alltså komma att avgöras av ordinarie domare på vissa håll och av beredningsjurister och tingsnotarier på andra håll.

En delegation till en beredningsjurist eller en tingsnotarie på det sätt som föreslås förutsätter en prövning beträffande varje enskilt mål eller ärende. Eftersom förfarandet innebär ett avsteg från den i arbetsordningen fastlagda lottningsordningen kommer det att bli svårt att värja sig mot misstankar att delegation skett på grund av att man velat få till stånd en viss utgång av ett mål eller ärende.

Rättssäkerhetsaspekterna av de i promemorian föreslagna författningsändringarna har över huvud taget inte berörts. Enligt min mening finns det inget som talar för att allmänheten kommer att gagnas av de framlagda förslagen.

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående och då promemorian inte innehåller några egentliga skäl till varför man skall utvidga behörigheten för beredningsjurister, tingsnotarier eller domstolssekreterare avstyrker jag förslaget om utvidgning av behörigheten för dessa personalkategorier.

I likhet med promemorieförfattaren anser jag att reglerna i förordningen (1997:139) om försöksverksamhet med förändrad beredningsorganisation vid tingsrätterna bör inarbetas i tingsrättsinstruktionen.

Eftersom regler om offentligt anställdas bisysslor från och med den 1 januari 2002 införts i lagen (1994:260) om offentlig anställning (se SFS 2001:1016) bör bestämmelserna i 12 kap. i den föreslagna tingsrättsinstruktionen omarbetas

Hosted by Skyddas av